Lobotomering - för inte så länge sen ...

Jag såg ett förfärligt TV-program för en tid sedan som handlade om hur vi på 1900-talet ägnade oss åt att lobotomera psykiskt sjuka människor - och det i en nästa industriell skala. En portugis vid namn Moniz var den som upptäckte metoden och han fick faktiskt Nobelpriset 1949 för det. Lobotomin gick ut på att "skära av nervbanor från pannloben till djupare liggande regioner i hjärnan som är centrum för känslolivet" (ur Wikipedia). Det gjordes på patienter som var aggressiva och svårskötta eller som betedde sig allmänt olämpligt. Det man lyckades med ibland var att dämpa ner patienternas beteende, få dem lättskötta och fogliga men till priset av att deras känsloliv förflackades och att deras personlighet mer eller mindre utplånades.

Programmet handlade om en rätt medioker läkare i USA som hette Walter Freeman. Under ett par decennier i mitten av 1900-talet "förfinade" han den rätt kostnadskrävande operationen i samband lobotomi. Han ville bli lika känd och framstående hjärnkirurg som hans pappa hade varit. Och visst lyckades han bli känd och hyllad under en tid, till och med en celebritet som fick träffa presidenter och Hollywood-stjärnor. Han kom på att det gick lika bra att slå in en ishacka i patienternas pannlob, enklast att gå in igenom det tunna benskalet under ögonbrynet. Man bankande in ishackan fem centimeter i hjärnan. Sen rotade man runt med hackan i lite hjärnvävnad och patienten blev sig aldrig mera lik. I fruktansvärda filmscener fick man se hur doktorn bankade in ishackan i patienter, den yngsta var bara 12 år! Han hade upplevts som lite stökig hemma av sin nya styvmamma och doktor Freeman åtog sig att ordna det. De här "operationerna" gjordes under hygienskt mycket tveksamma förhållanden, inte alltid på sjukhus, ofta inför publik och ibland i mycket högt tempo. Doktorn kunde banka sin ishacka i ett tiotal patienter om dagen när han var på det humöret. En annan operatör,som inspirerats av doktor Freeman, lyckades göra ett 80-tal operationer under en dag!

Vi fick möta den 12-årige pojken senare i filmen, nu som 60-åring när han berättade om det lidande och det förlorade liv han upplevde att han fick på köpet. Han hade haft svårt i mänskliga relationer hela livet och känt sig apatisk och känslomässigt snörd. Det var en vanlig och delvis också önskad effekt av operationerna. Men många dog under operationerna, bland annat vår egen Sigrid Hjertén, eller fick andra livslånga lidanden vilket är fullt begripligt. Det kan inte vara hälsosamt att få en ishacka intryckt i skallen. Efterhand när de negativa effekterna blev mer allmänt kända växte kritiken mot lobotomin och dr Freemans filmstjärnestatus dalade snabbt. Lobotomering upphörde nästan helt under 1950-talet när det började dyka upp effektiva psykofarmaka.

Apropå Sigrid Hjertén så var vi i Sverige och Skandinavien världsledande på lobotomering. Vi vill ju så gärna vara i framkant på utvecklingen. Här gjordes 9 000 operationer varav 4 500 i Sverige (ur Wikipedia). Däremot vet jag inte om dr Freemans ishackan kom till användning hos oss eller om vi använde mer förfinade operationsmetoder.

Det har hänt mycket inom psykiatrin sen dess. Det mesta till det bättre vill jag tro även om vi gärna är kritiska till hur vi möter och tar hand om människor med psykisk ohälsa. Om en annan slags psykiatri än lobotomi handlar boken Psykiatri för baspersonal som nyligen kommit ut på Gothia Förlag. Den riktar sig till en stor och viktig målgrupp inom psykiatrin, såväl inom landsting som kommun, och vill ge kunskap för en evidensbaserad praktik. /Bengt Ehlin, förläggare

1 av 5 kvinnor har utsatts för sexuella övergrepp

Sahlgrenska akademin i Göteborg har avslutat en undersökning som visar att omkring 20 procent av kvinnorna har varit med om olika former av sexuella övergrepp som hot, kränkningar, tvång eller sexuellt våld skriver Metro idag. Undersökningen har gjorts av Eva Wendt i samband med en doktorsavhandling som presenteras den här veckan. I samband med gynundersökningar har nära 500 kvinnor som är 23, 26 och 29 år gamla fått svara på frågor.

Enligt Eva Wendt är det vanligt att kvinnor väljer att inte berätta om övergrepp de utsatts för.
– Drygt 90 procent av kvinnorna i undersökningen sa att de aldrig fått någon fråga om sex eller om de har utsatts för övergrepp, säger Eva Wendt. Hon menar att om barnmorskor och gynekologer frågade kvinnorna om sex skulle mörkertalet minska.

För dig som själv har blivit utsatt för våldtäkt och för dig som är anhörig finns boken Utsatt för våldtäkt? av Josefin Grände. Den riktar sig även till dig som i ditt arbete möter våldtagna kvinnor.
- Beställ Utsatt för våldtäkt?
- Besök Josefin Grändes hemsida
- Läs om sexuella övergrepp på Metro.se
/Joel Nordström

Våldsutsatta kvinnor får dåligt stöd

Socialstyrelsen riktar kritik mot socialtjänsternas hantering av våldsutsatta kvinnor, skriver flera tidningar i dag. Kommunerna har enligt lagen ett ansvar för våldsutsatta kvinnor och barn som har bevittnat våld. Trots det hänvisas kvinnorna ofta till ideella kvinnojourer, enligt en rapport som överlämnas till regeringen i dag.
– Socialtjänsten har samma skyldigheter mot våldsutsatta kvinnor som mot andra grupper. De skulle inte ens drömma om att skicka ett hjälpsökande funktionshindrat barn vidare till ideella krafter med okänd kvalitet, säger Birgitta Resenius, jurist på Socialstyrelsen, till DN i dag.
För att sätta press på kommunerna inför nu Socialstyrelsen ett nytt så kallat allmänt råd. Det är starka rekommendationer som i detalj beskriver vilka krav som lagen ställer på socialnämnderna. Socialstyrelsen understryker att kritiken inte riktas mot jourerna.
För den som är intresserad av att lära sig mer om hur man som yrkesverksam kan hjälpa kvinnor som har utsatts för våld och barn som har bevittnat våld finns dessa två nya böcker:


I arbete med våldsutsatta kvinnor
Boken tar upp hur man uppmärksammar signaler på våld, ger praktiskt stöd och ett gott bemötande. Boken vänder sig till dig som arbetar med människor inom t.ex. socialtjänst, hälso- och sjukvård, äldreomsorg, psykiatri, skolor, ungdomsmottagningar, kyrkan eller frivilligorganisationer.


Det gör ont när pappa slår mamma
Det gör ont när pappa slår mamma handlar om barn som upplevt våld i hemmet. Boken utgör ett stöd i samtal med barn som upplevt våld i hemmet. Genom korta berättelser får vi möta olika barn och ta del av deras tankar och känslor, vilket kan vara en utgångspunkt för samtal. Boken vänder sig till yrkesverksamma inom t.ex. socialtjänst, hälso- och sjukvård och skola.
Läs artikeln i Expressen

/Ingrid Sundqvist, redaktör